Lättskötta och följsamma

De lättskötta sinnessjuka var de ”icke återställda”, men ”stillsamma och fogliga” individer, som i växande antal befolkade sinnessjukhusen under de första årtiondena av vårt sekel. Kring 1930 började de placeras på särskilda vårdhem i landstingens regi. De statliga sinnessjukhusens resurser skulle därmed kunna förbehållas behandlingsbara och andra förment bättre behövande patienter.

Vilka var då de människor som under årens lopp kom att betecknas som lättskötta sinnessjuka? Vad innebar den nya vårdformen för dem? Genom denna historiska studie av Fontinhemmet belyser Gunilla Framme hur det institutionella omhändertagandet av de lättskötta förändrades och påverkade patienternas villkor på ett sätt som knappast var frigörande.

Förändringens konsekvenser för enskilda patienter illustreras i slående fallbeskrivningar. Många av dem som tidigare betecknats som lättskötta psykiskt sjuka och under årtionden hållits avskilda från övriga samhällsmedborgare kunde i mitten av 1980-talet flytta ut i egna lägenheter. Idag är detta en avvecklad vårdform. Men historien om de lättskötta och samhällets behandling av dem har fortfarande något att lära oss alla.

***

Gunilla Framme är socionom, fil. dr i socialt arbete och senior lektor vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.